Om du är äckelmagad ska du sluta läsa nu…

Ja, idag var det inte jag som hade det spännande på jobbet utan läkarna som gjorde gastroskopiundersökning på mig. Själv hade jag varit nervös i flera veckor för undersökningen och goda vänners ”Usch, det är det värsta jag gjort”, ”Gastroskopi, fy det är skitäckligt…” har inte direkt gjort det lättare. Tack för det kära vänner!

Det var en AT-läkare (under överinseende av en ”riktig” läkare) som skulle göra undersökningen. ”Jamen. Är det inte typiskt?” tänker jag som är skitnervös. Hennes första dag på jobbet och det är samma dag som jag ska undersökas.

Iaf, när jag ligger där med bitring i munnen, saliv rinnande från munnen, en 10-meters (trädgårds)slang hopsnurrad i magen och krampaktigt hållande en manlig sköterska i handen säger AT-läkaren:
”Alltså, var är vi nu? Är det här höger eller vänster sida. Jag förstår inte.”
Jamen hallå! Är det en praoelev som rotar i min mage, eller vad är det frågan om?

Till slut tar den riktige läkaren över. Skönt! tänker jag. Men då säger han plötsligt:
”Nämen, vad är det här? Nåt sånt här har jag aldrig sett tidigare. Vad spännande!”
Nu får ni väl ge er! Om jag var nervös innan, är jag nu om möjligt ännu mer nervös. Vaddå, aldrig sett tidigare. Och spännande?!? För er kanske, men inte för mig…

En kvart senare är slangen ute och jag sitter på britsen och väntar på ”domen”. Läkaren säger att allt ser helt normalt ut. Men det som var så spännande då, säger jag lite försynt.
”Jasså det. Vet du, det såg ut som att du hade en extra mynning/öppning vid tolvfingertarmen, men det var nog bara en matrest”.

Jojo. Ett pastarör kanske kan se ut som en mynning till en tunntarm…

Undersökningen gjorde faktiskt inte ont, men den var lite obehaglig. Det jobbigaste var nog deras avslappnade snackelisnack. Men det är klart, kör man ner trädgårdsslangar i magen på folk hela dagar blir man kanske lite loj och glömmer att patienten faktiskt hör vad de säger.

Idag hamnade jag mitt i den dystra verkligheten. Ett nattsvart möte fyllt av ångest och förtvivlan. 

Jag ska berätta. På väg hem från jobbet passerar jag en viadukt som går över järnvägen. På fel sida räcket, precis över spåret, stod en tjej helt stilla och tittade ner på spåret. Jag passerade henne och hann komma en bit innan jag tänkte: Vänta nu här, det där såg inte bra ut! Jag vänder om och går fram till tjejen som nu satt sig ner farligt nära kanten. Försöker få kontakt med henne, men hon bara upprepar att det inte är någon mening, ingen idé och att hon inte längre vill leva.

Jag ringer hem till sambon som ju faktiskt är psykolog. Var lugn, håll kontakten, ring polisen, var hans uppmaning. För att det hela skulle gå smidigare tog han telefonsamtalet till polisen och jag försökte fånga tjejens intresse. Det lyckades ganska bra för hon började svara sporadiskt på en del av de saker jag sa. Vi hade dock ingen ögonkontakt, och jag kände ända ner i magen hur nära det där steget mot avgrunden ändå var eftersom minsta rörelse från henne skulle göra att hon ramlade ner. Jag kände mig väldigt maktlös eftersom jag inte kunde få henne att flytta sig från kanten.

När jag såg två polisbilar komma med påslagna lampor var det med en blandad känsla. Lättnad förstås, men jag var också rädd att deras uppdykande skulle provocera fram något. Själva upplösningen gick blixtsnabbt, inte alls som på film med förhandlingar och långa övertalningar. Istället tog det en sekund så stod två poliser bredvid henne, och i nästa ögonblick hade de lyft över henne på säker mark. De tog förstås med henne för det var uppenbart att hon behövde hjälp. Stackare, att vara så illa däran.

Kvar stod jag ensam, lite uppumpad av adrenalin. Det var en läskig upplevelse, men det kändes ändå bra att kunna göra en insats på nåt sätt. Hoppas nu bara att allt ordnar sig för tösen och att hon får den hjälp hon förmodligen behöver.