Idag hamnade jag mitt i den dystra verkligheten. Ett nattsvart möte fyllt av ångest och förtvivlan. 

Jag ska berätta. På väg hem från jobbet passerar jag en viadukt som går över järnvägen. På fel sida räcket, precis över spåret, stod en tjej helt stilla och tittade ner på spåret. Jag passerade henne och hann komma en bit innan jag tänkte: Vänta nu här, det där såg inte bra ut! Jag vänder om och går fram till tjejen som nu satt sig ner farligt nära kanten. Försöker få kontakt med henne, men hon bara upprepar att det inte är någon mening, ingen idé och att hon inte längre vill leva.

Jag ringer hem till sambon som ju faktiskt är psykolog. Var lugn, håll kontakten, ring polisen, var hans uppmaning. För att det hela skulle gå smidigare tog han telefonsamtalet till polisen och jag försökte fånga tjejens intresse. Det lyckades ganska bra för hon började svara sporadiskt på en del av de saker jag sa. Vi hade dock ingen ögonkontakt, och jag kände ända ner i magen hur nära det där steget mot avgrunden ändå var eftersom minsta rörelse från henne skulle göra att hon ramlade ner. Jag kände mig väldigt maktlös eftersom jag inte kunde få henne att flytta sig från kanten.

När jag såg två polisbilar komma med påslagna lampor var det med en blandad känsla. Lättnad förstås, men jag var också rädd att deras uppdykande skulle provocera fram något. Själva upplösningen gick blixtsnabbt, inte alls som på film med förhandlingar och långa övertalningar. Istället tog det en sekund så stod två poliser bredvid henne, och i nästa ögonblick hade de lyft över henne på säker mark. De tog förstås med henne för det var uppenbart att hon behövde hjälp. Stackare, att vara så illa däran.

Kvar stod jag ensam, lite uppumpad av adrenalin. Det var en läskig upplevelse, men det kändes ändå bra att kunna göra en insats på nåt sätt. Hoppas nu bara att allt ordnar sig för tösen och att hon får den hjälp hon förmodligen behöver.