Att umgås

julpyssel

Det är bara att erkänna, jag är usel på att bjuda hem. Det beror nog på att jag (oftast) inte känner mig bekväm på middagar eller stora tillställningar så jag kommer liksom aldrig till skott. Uttrycket ”Jag trivs liabäst själv”, som en gammal kollega alltid sa, passar väldigt bra in på mig!

Tur då att jag har en sambo som tar tag i det där med att låta mig umgås med andra än mig själv :)

Igår hade han bjudit in sina kollegor till glöggmys – öppet hus mellan 13-16. ”Kom när det passar, om det passar liksom…”. Öppet hus är min grej! Opretentiöst, avslappnat och eftersom gästerna kommer i omgångar, gott om tid att prata med alla. Tack alla som kom!

Inför glöggmyset fixade vi bl.a. till smarrig ischoklad med kaffesmak!
1. Bryt 400 g 70 % mörk choklad i lagoma bitar.
2. Smält 100 g kokosfett i en kastrull och tillsätt chokladbrytet (du behöver alltså INTE göra vattenbad om du smälter kokosfettet först).
3. Rör till en slät smet och smaksätt med 1,5 tsk mortlade kaffebönor (vi valde julkaffe) .
4. Häll smeten i en kanna med pip och fyll sen formarna.
5. Ställ kallt.
6. Ät!

Dela lika…

alladin

Ett av mina allra första inlägg här visade en bild på hur det brukar bli när sambon ”delar lika”… 

Och nu är vi där igen! Man delar hyfsat lika tycker jag, medan sambon säger att den som äter flest bitar ur chokladasken på kortast tid vinner… Vad man vinner? Ja, inte vet jag, men han kan tävla i allt.

För att hinna njuta av bitarna innan de tar slut har vi (läs: jag) infört ett mycket simpelt, men väl fungerande system för att hålla koll på hur många bitar var och en ätit. Som du ser på bilden ligger jag efter…

Att jag sen bara tycker om fem av de tretton sorterna är ju en helt annan sak. Det är principen liksom! ;)

Ostkrokar eller ostbågar?

rak-torn

Det händer inte speciellt ofta, men igår var det trerätters här på Solsidan. Eller ja, det som var tänkt som förrätt åt vi faktiskt som för-förrätt redan vid lunch för att vi – ja, var hungriga helt enkelt ;) Men, om man som oss inte håller så hårt på etiketten är det ok att göra så.

Anledningen till att vi ”lyxade” till det var att vi hade vännerna Janne och Marie-Louise från Karlskrona på besök. Det blev en mycket trevlig dag/kväll med god mat, prat och tävlingar (som ju är ett måste när sambon är med som festfixare). Fast Janne surade nog till lite för att jag – som vanligt – vann musiktävlingen. Eller vad säger du Janne? ;)

Under bilden hittar du recepten (som vi fått av sambons kollega Christel) på förrätten och desserten som sambon lagade till. Mycket smarriga båda två!

Märk väl, förrätten ska rullas i ostKROKAR. Inte ostbågar… För inte heter det ostbågar? Iaf inte där jag kommer ifrån…


RÄKTORN
Antal portioner: 6

12 st vitt formbröd
2 dl creme frachie (vanlig)
2 msk majonnäs
3 msk kaviar (typ Kalles)
1 st rödlök (finhackad)
c:a 5 cm purjolök (finhackad)
3 msk dill (finhackad)
1 burk svart stenbitsrom
1 st citron
30 st räkor (eller färdigskalade i lake)
75 g ostkrokar

Gör så här:

  1. Till ett räktorn – tryck ut 4 st brödrundlar med ett glas (jag använde ett ganska smalt glas och tryckte ut 3 st rundlar, man blir ganska mätt annars)
  2. Vispa creme fraichen så att den tjocknar, tillsätt majonnäs, kaviar, dill, rödlök och purjolök – rör om.
  3. Smöra smeten på bröden och bygg ett torn med smet mellan och på utsidan. Låt stå kallt i c:a 15 min.
  4. Krossa ostkrokarna, lägg dem i en plastpåse och kavla så att de finkrossas. Rulla ”tornen” i ostkrokekrosset.
  5. Garnera med räkor, stenbitsrom, citron och lite dill. Och en hel ostkrok som pricken över i:et om du vill ;)

VIT CHOKLADMOUSSE MED HALLONSÅS
4 stora eller 8 små (gör dubbelsats till 8 personer)

150 g vit blockchoklad
1½ dl vispgrädde
1½ dl kesella (1 %)

Hallonsås
150 g hallon (jag brukar ta lite mer)
½ dl socker

Gör så här:

  1. Smält chokladen.
  2. Vispa grädden – ej för hårt.
  3. Rör ner grädde + kesella i chokladen
  4. Mixa hallonen – passera dem genom en sil för att få bort kärnor (detta kan göras kvällen innan)
  5. Klicka ner smeten i glas – häll hallonsåsen över.
  6. Sätt gladpack över, stå i kylen minst 30 min.

Brandsäkrat

uterenen

När vi ändå är inne på djurtemat (se förra inlägget) så är det väl lika bra att fortsätta.

Jag har ju ett till ”animal” som julpynt! En ren (för det är väl en ren på bilden?) i zink inköpt på favoritbutiken Notre Dame i Köpenhamn. Jag är ingen som pallar gå och shoppa en hel dag och flänga runt i butiker, men på Notre Dame, där kan jag tillbringa en bra stund. Där finns massor med smått och gott att känna, klämma, vrida och vända på ;)

Kom förresten precis just NU på att jag köpte ett ugglehalsband där också. Undrar var det blev av. Hmm!

Vet inte om jag ska berätta det här eftersom jag skäms lite. Idag satte jag upp våra brandvarnare. Var det på tiden eller? Vi har ju bara bott här i ett helt år… Men du, alla golvlister är på plats! Inte illa va? Golvlister är ju annars en aktivitet som för många (har faktiskt hänt mig med) tenderar bli ett ”tidsödande” projekt. Fast monterade golvlister är ju inte så mycket till hjälp vid en brand…

Surinlägg

ingen-sno

Ho ho ho… Undrar när snön kommer? Så tänker nog renen/älgen/dovhjorten(?) som jag köpte billigt på Netto häromdagen. Sambon ville sälja den, som älg då, på tyska Blocket. Han behöver väl pengar till alla fina (och dyra) julklappar han ska köpa till mig kan tänkas ;)

Strunt samma. Nu vill jag att det ska bli vinter – på riktigt. Är såå trött på det gråa och trista. Ska sura resten av kvällen. Och högst troligt käka några nävar praliner som tröst…

Det var då det.

gamla-tradgarden-fint

Kolla vad jag hittat! Lite bilder från från min förra trädgård i Helsingborg. Huset, ett supercharmigt engelskt radhus från -26 med en trädgård på 240 kvm där det var lättgrävd sandjord och inte en enda mördarsnigel. Gilla!

Bilderna nedan är från -09, sista sommaren innan jag sålde huset. Jag hade slitit som en galning med trädgården i fem år, och när den precis börjar bli ”klar”, ja då säljer jag huset och flyttar till Kristianstad. Är jag knäpp eller är jag knäpp?

Och nu sitter jag där igen! I en ny trädgård (nästan ny iaf, har ju haft den i en säsong) som är nästan tre ggr så stor med tung tung lerjord. Men visst har jag roligt? Japp! ;) 

En spännande dag på jobbet

Om du är äckelmagad ska du sluta läsa nu…

Ja, idag var det inte jag som hade det spännande på jobbet utan läkarna som gjorde gastroskopiundersökning på mig. Själv hade jag varit nervös i flera veckor för undersökningen och goda vänners ”Usch, det är det värsta jag gjort”, ”Gastroskopi, fy det är skitäckligt…” har inte direkt gjort det lättare. Tack för det kära vänner!

Det var en AT-läkare (under överinseende av en ”riktig” läkare) som skulle göra undersökningen. ”Jamen. Är det inte typiskt?” tänker jag som är skitnervös. Hennes första dag på jobbet och det är samma dag som jag ska undersökas.

Iaf, när jag ligger där med bitring i munnen, saliv rinnande från munnen, en 10-meters (trädgårds)slang hopsnurrad i magen och krampaktigt hållande en manlig sköterska i handen säger AT-läkaren:
”Alltså, var är vi nu? Är det här höger eller vänster sida. Jag förstår inte.”
Jamen hallå! Är det en praoelev som rotar i min mage, eller vad är det frågan om?

Till slut tar den riktige läkaren över. Skönt! tänker jag. Men då säger han plötsligt:
”Nämen, vad är det här? Nåt sånt här har jag aldrig sett tidigare. Vad spännande!”
Nu får ni väl ge er! Om jag var nervös innan, är jag nu om möjligt ännu mer nervös. Vaddå, aldrig sett tidigare. Och spännande?!? För er kanske, men inte för mig…

En kvart senare är slangen ute och jag sitter på britsen och väntar på ”domen”. Läkaren säger att allt ser helt normalt ut. Men det som var så spännande då, säger jag lite försynt.
”Jasså det. Vet du, det såg ut som att du hade en extra mynning/öppning vid tolvfingertarmen, men det var nog bara en matrest”.

Jojo. Ett pastarör kanske kan se ut som en mynning till en tunntarm…

Undersökningen gjorde faktiskt inte ont, men den var lite obehaglig. Det jobbigaste var nog deras avslappnade snackelisnack. Men det är klart, kör man ner trädgårdsslangar i magen på folk hela dagar blir man kanske lite loj och glömmer att patienten faktiskt hör vad de säger.

Handkraft

ljudnsat

Kunde inte slita mig från att jobba några timmar i trädgården idag. För visst vill man vara utomhus när solen skiner och termometern visar plusgrader? Det vill jag iaf!

Sambon och jag gav oss på en ”busk-stubbe” som skulle grävas upp i entrérabatten. Rabatten blev rensad på kirskål i våras, men annars har jag inte rört den på hela säsongen. Ville se vad som fanns i den, förutom kirskålen då… I sommar har två spretiga gamla rosor, höstanemoner, kantnepeta och ett gäng vita pioner visat sig. Och spridda skurar av kigrislökar och akleja.

Och sist, men absolut inte minst, busk-stubben. Den skulle bort för den är liksom mest i vägen! Tyckte vi grävde och grävde men vi har nog 75 % kvar att gräva upp. Nåja, det är iaf mindre stubbe än i morse. Det gäller att tänka positivt.

Förresten. Det är den 26 november idag och jag hörde en av grannarna klippa gräset.Hur galet är inte det?

Jag gjorde de två fristående stenbumlingarna adventsfina med hjälp av ett ljusnät. Det blev riktigt bra! Kanske kan jag också få upp en adventsljusstake inomhus. Det börjar ju bli dax…

Vilken häck!

fula-staketet

Eller – vilken brist på häck kanske jag ska säga. För inte är det någon grön och tät häck man vilar ögonen på när man ser längst bort i vår trädgård. Istället ser man grannens rangliga och fula plank. Trist.

Jag kan ju inte göra så mycket åt planket, men har grunnat på vad jag kan sätta som fond framför. Och nu vet jag vad det blir, det blir en avenbokshäck. Avenboken är vacker året om och kan hållas ganska smal. Kan inte det bli snyggt?

Häckar ska man väl helst plantera på hösten men läste precis att just avenbok kan planteras på våren. Där hade jag tur! För inte har jag hunnit med att gräva för häcken i höst ;)

När tiden står still

Idag hamnade jag mitt i den dystra verkligheten. Ett nattsvart möte fyllt av ångest och förtvivlan. 

Jag ska berätta. På väg hem från jobbet passerar jag en viadukt som går över järnvägen. På fel sida räcket, precis över spåret, stod en tjej helt stilla och tittade ner på spåret. Jag passerade henne och hann komma en bit innan jag tänkte: Vänta nu här, det där såg inte bra ut! Jag vänder om och går fram till tjejen som nu satt sig ner farligt nära kanten. Försöker få kontakt med henne, men hon bara upprepar att det inte är någon mening, ingen idé och att hon inte längre vill leva.

Jag ringer hem till sambon som ju faktiskt är psykolog. Var lugn, håll kontakten, ring polisen, var hans uppmaning. För att det hela skulle gå smidigare tog han telefonsamtalet till polisen och jag försökte fånga tjejens intresse. Det lyckades ganska bra för hon började svara sporadiskt på en del av de saker jag sa. Vi hade dock ingen ögonkontakt, och jag kände ända ner i magen hur nära det där steget mot avgrunden ändå var eftersom minsta rörelse från henne skulle göra att hon ramlade ner. Jag kände mig väldigt maktlös eftersom jag inte kunde få henne att flytta sig från kanten.

När jag såg två polisbilar komma med påslagna lampor var det med en blandad känsla. Lättnad förstås, men jag var också rädd att deras uppdykande skulle provocera fram något. Själva upplösningen gick blixtsnabbt, inte alls som på film med förhandlingar och långa övertalningar. Istället tog det en sekund så stod två poliser bredvid henne, och i nästa ögonblick hade de lyft över henne på säker mark. De tog förstås med henne för det var uppenbart att hon behövde hjälp. Stackare, att vara så illa däran.

Kvar stod jag ensam, lite uppumpad av adrenalin. Det var en läskig upplevelse, men det kändes ändå bra att kunna göra en insats på nåt sätt. Hoppas nu bara att allt ordnar sig för tösen och att hon får den hjälp hon förmodligen behöver.