I morse kvart i sju knackade det på ytterdörren. Yrvaken och vacker som en nyponros (obs – ironi) lyssnade jag på mannen som stod utanför ”Ett rör har nog gått sönder. Det sprutar vatten från gatan vid era soptunnor.” Det är ju knappast det första man vill höra när man vaknar. Suck! Efter en snabbkoll visade det sig – tack och lov – att det inte var ett rör hos oss utan ett i gatan som gått sönder. Men det var m-y-c-k-e-t vatten, så mycket att asfalten både bågnade och sprack av trycket.
När vattenutkastaren pajade tidigt i våras fick jag lära mig att man ska ringa räddningstjänsten om t.ex. ett rör springer läck eller om det blir översvämning i källaren. Så räddningstjänsten fick en påringning och en halvtimme senare var de här och rekade, markerade för elledningar och rör. Sen var det dags för det tunga artilleriet. Grävmaskinen :) Killen med grävskopan hyvlade asfalt som om det vore mjukost. Jag blir lika impad varje gång! Vilken kraft i grejorna och vilken precision förarna har. Har sagt det förr och jag säger det igen – i mitt nästa liv ska det stå grävmaskinist på mitt visitkort.
Så klart var det inte bara jag som tyckte det var spännande. De flesta av gatans barn var nyfikna (och en hel del föräldrarna med)…
Nyfiknast av alla var nog ändå sambon och 08:an, vår återkommande sommargäst från Hökarängen. De tog helt enkelt plats på stenen några meter från ”olycksplatsen”. Det kan man väl kalla första parkett om något? Efterhand blev de riktigt bundis med grabbarna och sambon bjöd på mackor och kaffe i värmen. Det uppskattades.
Två timmar senare var allt klart. Och jag kunde återgå till typ det enda jag gjort de senaste veckorna. Svettats, stånkat och spanat efter svalare väder. Därav min frånvaro på bloggen, för jag gör inte ett skit när det är så här varmt. Det är verkligen komaläge!
Näe, nu hoppas vi på mer vatten va? Fast denna gång uppifrån och inte nerifrån.
