För en dryg vecka sedan såg det ut så här i koltrastboet som jag skrev om för ett tag sedan. Tre småpippi som sträcker sina näbbar uppåt för att få mat. Det är hungriga rackare det här. Konstant sugna på mat.
Det har varit så kul att följa familjebildandet och sambon och jag har haft stenkoll på den dagliga utvecklingen i boet. Sambon har till och med döpt den största av ungarna. Fast det fick jag nog inte berätta ;)
Idag var det så dags för första (vad vi tror) utflykten. De små liven vinglade ostadigt på de inte så stadiga klematisgrenarna. Visst är den söt?
Men vad gör jag då? Mitt jäkla klantarsle! Såklart går jag lite för nära när jag ska ta kort så ungen blir skrämd och flaxar ner. Den landar visserligen mjukt på en stor tuva kantnepeta. Men ändå. Ungen blir rädd och vinglar iväg. Mamma koltrast pinnar efter för att ge den skydd. Och jag blir arg på mig själv och ledsen för att jag stört när naturen bara ska ha sin gång.
Jag kommer säkert straffas med att aldrig mer få fåglar eller djur i trädgården. Eller med att de enda djur som kommer trivas här är mördarsniglar. Blä för mig själv. Jag är fortfarande deppig :( Fast tillsammans med min mer optimistiske sambo har vi kommit fram till att den nog bara behövde en knuff ut i livet.
Underbar bild med mamman och ungarna. Ungen är litet sådär fulsöt och du ska se att den klarar sig fint. Koltrastar är rätt tuffa och mamman har nog koll på den. Kram Merja
Du gjorde säkert rätt, klart att ungarna behöver härdas! Koltrastmamman vill väl inte ha en mes till avkomma…..;)
Hehe! Kul som vanligt :)
Du kanske kan prova att muta familjen Koltrast med med mask? Då ska du se att de förlåter dig. :-)
Ha en skön kväll!
Jag säger som din sambo, en knuff ut i det tuffa livet var vad den fick med allt vad det innebär av kameraivriga trädgårdsnördar som vill ha ett scoop! Det är så det är att vara en söt koltrast – lika bra att vänja sig!
Visst är det kul att följa de små liven på deras första skutt ut i livet!
Kram Annika