I förra inlägget skrev jag om fjärilsbusken som växt sig hög vid pergolans utsida. Idag tänkte jag att vi skulle gå några steg in i pergolan. Även där börjar det bli som det är tänkt, med frodig grönska. Den vitblommande rosen i ena hörnet bryr sig inte ett skvatt om att den flyttades hit i slutet av september förra året. Det är snarare så att den trivs bättre här än där den tidigare stod. Kring rosens fötter täcker den rödbladiga violen ’Viola labradorica’ upp bra och på armeringsnätet klättrar den starkväxande klematisen – ’Huldine’.
Kan någon berätta hur man gör för att få bra bilder på vita blommor? Det blir mest bara en vit klump. På bilden ett försök till närbild på den vita rosen ’Schneewittchen’ (som såg ut så här förra året). Tätt och kraftigt växer den. Och som den doftar! Har jag tur kommer den blomma (och dofta) resten av sommaren. Inte mig emot.
Längst in i pergolan klättrar en murgröna. I år har den verkligen satt fart – mest på baksidan av pergolan ;) Men ändå… Jag tycker det är så fint med skuggningen när solen strilar genom pergolans tak.
Fågelbadet på bilden är snyggt, men det är helt värdelöst. I alla fall som fågelbad. Det går inte att få det att hänga rakt så vattnet rinner ut. Men klematisen gillar att slingra sina grenar runt repet så jag låter ”badet” hänga kvar.
I pergolan är det gott att vara nu!
”Näe, inte nu igen!” tänkte säkert 
Borde man inte bli klokare med åren? Varje år när det är dags att dela (eller flytta) perenner tänker jag att ”jamen det där, det är gjort på en timme eller två”. Jodå. Pyttsan. Not! Istället sker den där dominoeffekten. Det man delat på behöver en ny plats och då ”måste” något annat flytta på sig som i sin tur gör att något annat får flytta på sig. Och så rullar det på. Och tiden går.
